Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/147

— 115 —

Känn, om en romersk själ vet ädelmodets lagar.
Med lifvet som du frälst, du gaf mig blott igen,
Hvad hjelten ger, med fröjd, tillbaka för sin vän;
Från mina första dar, hvad jag förakta lärde,
Och hvad med liknöjdhet jag äfventyrar än:
Jag — återskänker dig en skatt af högre värde:
Jag ägde Thildas hand; mig segern den beskärde;
Den hade gjort mig säll; — jag återställer den.

YNGVE.
Du lemnar mig förtryckt, och utan röst att svara!
Ett ädelmod, som ditt, jag första gången ser...
Du är en Gud; så stor kan ej en dödlig vara.

POMPÉ, fattar hans hand.
Jag är soldat, min vän, och Romare, ej mer.
Men segern ger förakt, om den ej dygder ger.
Var lycklig!

YNGVE.
(Till Oden.)
O min far! — och du, tillbedna maka!
Du, du, hvars enda blick mitt öde innebär,
Hvi är du ej tillstäds, att denna sällhet smaka!

ODEN.
Jag ser dess far.

---