Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/150

— 118 —

ASMUN.
Du gråter det? du sjelf, som vållat det, barbar!

ODEN.
Gör denne hjelte rätt, och känn, förförda far,
Till hvilket brottsligt hat du dig förvilla låter.
Rys, rys, att hafva sett din dotters tömda blod,
I samma ögonblick, då segrarns ädelmod
Gaf Yngve hennes hand, och Oden spiran åter.

ASMUN.
Hvad hör jag? hvilket ord, från dina läppar gått?
Till denna sällhetshöjd förbyttes då vår lott,
O Thilda! och din blick är redan släckt för dagen!
J Gudar! — allt är sagdt. — J straffen mina brott:
Välan, — försonen er, — (Han sticker sig.)
Och edert offer tagen!
(Till Oden i det han faller.)
Var nöjd: — du hämnad är — och du är kung igen.

POMPÉ.
Jag stannar stum af skräck, och som af blixten slagen.
Hvad syn!

ODEN.
Hvad har du gjort, beklagansvärde vän?
Jag hade glömt ditt brott, och älskade dig än.

ASMUN, döende.
Gudomlighetens hand har tecknat mina öden