Er största fiende i här och i Senat,
Går ändtlig, med sitt lif att gälda Er sitt hat.
Från lägret dit jag flög att edra bud bevaka,
Jag förs af lika nit med uppfyldt värf tillbaka;
Sicinius, var tillfreds, är ej att frukta mer.
APPIUS.
Välan?
CLAUDIUS.
Han dör, — och allt skall böjas under Er.
Ert hopp blir mera tryggt, ju djerfvare det stiger.
Senaten smickrar Er, och Tribunatet — tiger.
Det fordom stolta Rom, till edra fötter lagdt,
Ger skullran, redan böjd, åt oket af er makt.
Ert namn det första rum bland Decemvirers äger;
Det fruktas inom Rom, det lyds omkring dess läger:
En enda stolt rival ännu var öfrig blott...
APPIUS.
Välan, du hären sett. Far fort. Har du förstått,
Af händelser i Rom hvad man i lägret känner?
Står än Sicinius främst, ibland Virginii vänner?
Virginius, hörs han der? och brinner än hans barm
Af samma hat mot mig af alltid samma harm?
Var honom sagdt ännu det våld som folket öfvat,
Och viste han sitt hus, i Rom, förstördt och röfvadt?
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/159
Den här sidan har korrekturlästs
— 127 —
