Och lemnar, intill dess, hvar romersk man sin rätt
Att knyta hvilket band han vill, i hvilken ätt.
CLAUDIUS.
Drott! vakna — och gör val...
APPIUS.
Mitt val är ett af tvenne:
Att älskas, eller dö, försmådd och glömd af henne!
Att segra på mig sjelf, hvad har jag ej försökt?
Min kärlek qväfdes blott, att vakna opp förökt!
Tre långsamt grymma år bland torgens gny försvunnit:
Hon glömdes. I hvad stund jag henne återfunnit!
I denna stund af hämd du skulle sett, som jag,
Dess oskuld, dess förtryck, dess tårar, dess behag;
Af grymma skarors våld, sett faderns hus förstöras;
Sett dottern, hälften qväfd, från hvilan flyktig göras;
Sett henne, dubbelt skön, ur fallna murars dam,
Lik en gudomlighet, ur molnen bryta fram;
Sitt lif, af trängseln förd, med trötta krafter värja,
Omfamna mina knän, min mensklighet besvärja:
Nej, denna syn af skräck ännu mitt sinne slår,
Och mig med rättvis blygd, min grymhet förebrår.
Virginia! det var mig du sökte i din fara!
Så ädel du mig känt, du än mig trodde vara.
Du ej de skiften vet, jag sedan undergått.
Förmätna ärelust, hvad stiftar du för brott!
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/166
Den här sidan har korrekturlästs
— XX —
