Men det är tid att än en rättvis aktning vinna,
Ja, hon skall se i mig, den hon sig trodde finna;
Den jag var född att bli, den Appius ännu var,
Då han till hennes knän sitt första offer bar;
Och den han varit än, till Roms och hennes ära,
Förutan faderns hat, och grymma vänners lära.
För dygden, då mitt bröst, som för Virginia brann:
Jag flydde hennes blick, blef hård, och blef tyrann.
Hvem återger mig nu, den sörjda tid som farit?'
Virginia! är du än, för Appius, den du varit?
Om för en ann ditt bröst, om till ett annat val...—
Mitt öde gör mig rätt: jag har förtjent mitt qval!
CLAUDIUS, (med hån.)
Gack då att hennes far med ångerns tårar röra.
Fall till Plebejens fot, att honom blidkad göra.
Förnedra Rom och Er, och lät Sicinius se
Triumphen af den lag, ni stod beredd att ge!
(Han går.)
FEMTE SCENEN.
APPIUS, (ensam.)
Barbar — han flyr, hvad pil han i mitt hjerta jagar! —
Beundransvärda makt af hederns falska lagar!
