JULIA.
Likväl, ... jag tror det ej, ... men, till det våld som skett,
Om Appius, som det sägs, sin vink, sitt bifall gett,
Och om er far förleds, att dessa rykten gilla,
Som hatet sprida vet, att rättvisan förvilla....
VIRGINIA.
Ack! smädelsen, min vän, var alltid hjeltars lott.
Hvar fins en ryslig bragd, ett förr ej kunnigt brott,
Hvarmed hon ej försökt att fläcka deras minnen?
Men smädelsen är gjord att tros af låga sinnen;
Hon sprids, med vällust hörd, bland en förvillad hop,
Men hvarje ädelt bröst föraktar hennes rop.
Är Appius mig ej känd, till sinnesart och seder?
Hans hjerta är af eld, men högt och fullt af heder;
I utbrott orättvist, i föresatser ej,
Och mäktigt af en hämd; men af en låghet? — Nej.
JULIA.
Och huru skall han tros ett upplopp kunnat vålla,
Som sjelf, med hot af straff, han sågs tillbaka hålla?
Försvarad af hans mod, Virginia säkrast vet,
Med hvilken ädel harm, med hvilken mensklighet —
VIRGINIA.
Ack! för mitt hjerta sök, att hans välgerning gömma.
Från mina ögon ryck en bild, som jag bör glömma.
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/177
Den här sidan har korrekturlästs
— 145 —
Leopolds Skr. I. Del.10
