JULIA.
Ert hjerta talte nyss till hans försvar, likväl.
VIRGINIA.
Drag ej min svaghet fram, ur djupet af min själ.
Hjelp hellre, för mig sjelf, att evigt den fördölja!
Styrk hellre mitt beslut! — och har jag ett att följa?
Jag slits af känslors våld, som jag ej sämja vet:
För mig är kärlek brott, och hat omöjlighet!
Jag vet ej hvad jag vill, hvad jag har kraft att göra;
Jag räds att Appius fly, och räds att honom höra.
Jag förebrår min dygd, hans välde i mitt bröst,
Och darrar vid hans blick, vid ljudet af hans röst.
Nej, skyndom, det är tid, att dessa strider sluta.
Min smärta har behof, att fria tårar gjuta.
Till minsta skall min flykt, den svaga tröst mig ge
Att icke rodna mer, inför en älskare.
Min far skall gilla den, och derom kunnig blifva.
Hans bifall skall min själ en saknad styrka gifva.
Kom...
JULIA.
Appius visar sig — Ni bleknar?
VIRGINIA.
Det är han!
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/180
Den här sidan har korrekturlästs
— 148 —
