VIRGINIA.
Ack, Drott, är det af mig, som Appius måste höra
De skäl oss en gång skilt, och evigt skilja böra?
Föraktet af min hand, föraktet af min ätt,
Må hämnas af en far, kanske med någon rätt;
Kanhända var min skymf, ej höjden af min smärta.
Men, tro mig, hämdens fröjd är långt från detta hjerta;
Och tvangs ej dess beslut af högre pligters kraft,
Kanske behöll ni der, ännu det rum ni haft.
Men, Drott, ni har ej glömt att, under edra lagar,
Det fordom stolta Rom sin frihets mistning klagar.
Ni känner, hos min far, ännu i åldrens höst,
Det hat mot allt förtryck, som lågar i hans bröst.
Emellan Er, hvad hopp till en förening mera?
Virginius föddes fri; — och Appius vill regera!
Ni syftar till en thron. Men, fast hans egen son,
Han skulle sjelf, med fröjd, Er störta derifrån;
Och stolt, med egen hand att frihets-dolken föra,
Ett offer af ert blod åt Statens Gudar göra.
Så tänker den Plebej ni förolämpat har,
Men förolämpat mer, som borgare, än far.
Jag vet att detta språk, de största mäns allena,
Med denna svaga röst sig illa tycks förena;
Jag vet, att Bruters dygd, som verldens undran fått,
Blir, hos ett maktlöst kön, föraktets ämne blott.
Jag skryter ej af kraft, att hämna fosterbygden;
Men, född med vördnans nit för friheten och dygden,
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/183
Den här sidan har korrekturlästs
— 151 —
