Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/184

— 152 —

Jag rättvist säga tror, att afskyn för er makt,
Mer evigt skilt oss åt, än sjelfva ert förakt.

APPIUS.
Förakt! — Virginia håll, ett krossadt hjerta spara!
Beskyll mig för ett brott som kunde möjligt vara.
Begär till makt, välan, af mig ej nekas bör:
Men, den som älkar Er och edra känslor hör,
Skall, af sitt högmod snart allena öfrigt finna,
Det ädlare begär att edert bifall vinna.
Er dygd med afsky ser ett fjettradt fosterland;
Välan, det tillhör den att bryta dessa band,
Att krossa detta ok, hvaraf er stolthet lider.
Ni kan ge Rom igen dess frihets flydda tider,
Kan ge dess fordna lag sin fulla kraft på nytt;
Förnya blott, för mig, jemväl den tid som flytt!
Och skänk mig, då jag nöjd en hatad makt förlåter,
Med en försonad brud, min fordna sällhet åter!
 
VIRGINIA.
Ack! för ert eget lugn, — liksom för mitt, kanske,
Så ädla tankesätt, hvi följdes icke de
Från stunden af det band, som varit en gång knutit!
Hvad hat som då ej väckts! hvad tårar som ej flutit!
Men ädelmodets dag är skön, om äfven sen,
Och dygden, utan vinst, fördubblas till sitt sken.
Hvad? skulle Rom då blott i Er en hjelte finna,
Så långt det tjenar Er, en brud att återvinna?
Nej. Var det för Er sjelf, ert namn, er fosterbygd;