Ni sjelf, är spord, och nämnd, som upphofsman dertill.
Man bryter opp mot Rom; Soldaten hämnas vill;
Virginius nalkas ren; och Drott, ert välde hotas,
Om stormens kraft ej snart med större krafter motas.
APPIUS.
Af dina råd, var stolt att ändtlig frukten se:
Jag är, — det feltes blott, — nu äfven mördare!
Men faran ger ej lof att mer ur banan vika;
Till höjden då, barbar, af makt och brott tillika!
CLAUDIUS.
Drott, förebrå Er ej, ett rättvist offradt blod,
Och i en hjeltes höjd, behåll en hjeltes mod.
APPIUS.
En hjeltes? — Spara mig, och nämn ej detta ordet!
En hjelte, nyttjar han försåtets konst, och mordet?
Och undanrödjer han, med nedrig våldsamhet,
Den fiende han räds, men ej besegra vet?
En hjelte, är han fri, hvad stund hans hämd behagar,
Från band af allmän rätt, och band af hederns lagar?
Nej Claudius smickroms ej af detta namnets glans!
Men stundom någon kraft jemväl hos brottet fans;
Försökom den en gång att statens rätt bevaka.
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/191
Den här sidan har korrekturlästs
— 159 —
