Men det är rättvis pligt, som offrar dessa tårar.
De fällas ej för mig och för ett upplöst band;
De fällas för den arm, som skyddade sitt land.
Jag har ej trott på dem att Appii afund vända;
Han, som de egnas åt, var afundsvärd kanhända.
APPIUS.
Allt, allt min afund gör. Hans dygder, deras lön,
Hans lefnad fäst vid Er, hans död som lifvet skön:
Till allt hans högre rätt jag hatar och bestrider.
Virginia, hör mig: känn din älskare, omsider!
Ja, jag har önskat förr Sicinii död, kanske;
Han föll, af Latiens barn, min största fiende.
Hans stolthet var med min, omöjlig att förena.
Än mer: Hans hat mot mig, var långt ifrån allena
Den fria Romarns; nej, det var rivalens ock,
Till folkets gunst, till namn, till dig, till allt! — och dock,
Stod han med mensklig arm att slitas nu från döden,
Vid alla Gudars makt, som hvälfva Latiens öden,
Och trots det hat som dock, var viss, ej underlät
Att glöda i hans barm, jag svär, jag gjorde det!
Jag svär, jag flög att ge, åt fosterland och maka,
Min lyckliga rival, min fiende tillbaka.
Jag skulle dö, att se det pris han återvann;
Men dö, med dygders rätt, mer stor dertill, än han.
Jag skulle eftersyn af högre täflan gifva,
Än någon skönhets hand ännu förmått att lifva.
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/194
Den här sidan har korrekturlästs
— 162 —
