VIRGINIA.
Nej, Appius! Ingenting förbyts. Den pligt jag bryter,
Förändrar ej sin lag, och tystar ej sin röst.
Tills du förlikt med den, ditt välde i mitt bröst,
Jag är för dig, — hvad hopp min svaghet ock må skänka —
Virginii dotter blott, och blott Sicinii enka.
Förtryckarn af min far, och af mitt fosterland,
Skall aldrig, hör mig, Rom! bli herre af min hand.
APPIUS.
Välan! hvad fordrar du?
VIRGINIA.
En röfvad makt försaka.
Slit fjettrarna. Stig ned i medborgsstånd tillbaka.
Blif åter son af Rom, hvars kufvare du var.
Förmå, med dygders höjd, en förolämpad far
Att glömma dina brott, och sina oförrätter.
Då, om du än ett pris på detta hjerta sätter....
APPIUS.
Med hopp om sådan lön, — Virginia tänka bör,
Att ej ett offer fins, så stort, som jag ej gör;
Ej någon dygd så hög, som jag ej nu skall hinna.
Ja, jag förtjena skall det pris jag har att vinna.
Tro Appius.
VIRGINIA.
Gå. Din ed, ditt löfte trogen blif!
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/197
Den här sidan har korrekturlästs
— 165 —
