Det är Virginia nu, som ber dig om sitt lif.
Barbar, sen tre års tid, du mig förtvifla låter;
Jag har betalt min rätt att våga hoppas åter.
APPIUS.
Glöm ädelt, hvad jag sjelf mig evigt förebrår.
Mitt brott skall plånas ut, om kärleken förmår.
ANDRA SCENEN.
VIRGINIA, JULIA.
J Gudar! öfver mig, hvad lott är då besluten?
Ack! törs mitt hjerta tro det hopp J deri gjuten?
Är sällheten för mig då ej förlorad än?
Ej än för evigt flydd? Och skall jag njuta den?
JULIA.
Sicinius är ej mer; ett hatadt band försvinner;
Er far en ädel vän i Appius återfinner;
Och snart hans återkomst....
VIRGINIA.
Den all min önskan gör!
Likväl, — i detta slott — jag nekar ej derför, —
Hvad tröst åt mina qval, hans åsyn alltid skänker.
Jag på hans möte här, ej utan bäfvan tänker.
JULIA.
Virginius väntad ren, ni har ej orsak mer
