Nog af, ni tillhör mig igenom löftens rätt,
Som vid min hand, mitt namn, olösligt fästat Eder.
Försäkrad, om ej mer, att skonas till min heder,
Jag väntade ej se min brud förnedra sig,
Att söka skydd hos den, hvars fiendskap mot mig,
Hvars våld mot hennes far, bort henne pligtig göra
Att, om ej hämdens röst, likväl naturens höra.
Mitt tal förtörnar Er; jag förutsåg det väl.
Mitt uttryck, hårdt men sant, tar stämpeln af min själ.
Låt hvem som kan, sin skymf med lindrig stämma klaga:
Jag — har ej, ens i ord, lärt konsten att bedraga.
Soldat och Romare, med lika redlighet,
Jag fordrar pligters vård, som jag dem vårda vet.
Er far i bojan sänkt, mot Roms och hederns lagar,
På samma nidings bud som stäckte mina dagar,
Mitt första föremål, med rättvis fordran var.
Hans band, hans oförrätt Virginia gråtit har:
Var tröstad! han är fri, och Rom hans oskuld känner.
I spetsen för en tropp af lyckligt fundna vänner
Jag flög till fängelset, dess bommar sönderbröt;
Steg ner, i gömmans natt, som honom inneslöt;
Och, på en hopad vakt, som stalp, till jorden slagen,
Drog våldets offer fram för folkets syn och dagen.
Ren, förd af all den kraft hans ålder samla kan,
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/222
Den här sidan har korrekturlästs
— 190 —
