I trots af allt — förskräcks, och rodna för din vän!
Min brottsliga tyrann — jag — tillber honom än!
JULIA.
Virginia, återtag er ädla, fordna styrka,
Och mins hvad pligt af Er, en far, en make yrka!
VIRGINIA.
En make! — grymma vän, du läser i min själ:
Och detta dödens ord, det nämner du likväl!
JULIA.
Hvad tårar, hvilken lott jag förutser för Eder!
VIRGINIA.
Tro, Julia, tro dock ej, att glömsk af pligt och heder,
Jag mig, inom mig sjelf, en skamlig sällhet gör
Af en fördömlig eld, som jag bör fasa för!
Du kan ej, mer än jag, den afskyvärdig finna.
Jag strider deremot, och skall den öfvervinna.
Ja, hvilken makt den ock på mina känslor har,
Skall segern ges, var viss, åt fosterland och far.
För denna högsta pligt, all svaghet måste vika,
Och deras fiende blir evigt min tillika.
Men ock, sen hvarje tröst af lyckligare hopp,
För deras helga rätt jag villigt offrat opp,
Må jag det enda val med rättvis frihet göra,
Att evigt blott till dem, och min förtviflan höra!
Må ej en våldsam far befalla mig, att mer
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/227
Den här sidan har korrekturlästs
— 195 —
