Företal.
Svenska Dramatiska Theatern är redan ej mera, hvad den var i sitt första svaga upphof. Beskyddad, och mer än blott beskyddad af Konungen, fortfar den att med framgång vederlägga en allmän fördom, länge verksam att neka Nationen en skådeplats. Man dömme efter hastigheten af dess förädling inom tvenne år, mera än efter begreppet om dess möjliga fullkomlighet, och man skall finna denna fördoms obillighet. Allt bestyrker, om ej bevisar, att ingen ära af vitterhet, likasom ingen af hjeltemod, öfverstiger det folkslagets hopp, hvars första uppträde i norden redan var ett företag af styrka och dristigt snille.
Våra största Författare, fordne eller ännu lefvande, hade hitintills sjelfva, icke utan sällan, och likasom med ett slags misströstan öfverlemnat sig åt Scenens ingifvelser. Det språk de skapat eller förädlat, har, äfven under deras händer, kanhända icke synts dem moget för den jemna värdighet af samtalet, det ädla och djupa uttryck af hjertats rörelser, eller de lifliga väckelser af umgängslynnet, som skådeplatsen fordrar. Med skäl synas de hafva fruktat, den i hvart nytt slag hastigt tröttande svårigheten att alltid skapa uttrycket, aldrig finna det till bruk förberedt. Man har sett med förundran en skådeplats inrättad nästan utan författare. På en gång har det funnits arbeten, det är sant, icke till ett stort antal, men flera, värdiga att gifvas nationen till nöje och undervisning. Skådespel der ingen höjd af tankar, ingen skönhet af styl, ingen liflighet af passionen, intet behag af det ädlare umgängsspråket, låtit sakna sig. Man har ej vetat nämna, eller man har orätt nämt upphofvet till dessa glänsande försök, likasom framkastade att pröfva den allmänna smakens närvarande höjd. Men man har igenkänt Skapelse-andan, hvars första vilja
