Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/232

Den här sidan har korrekturlästs
— 200 —

Min dotter, tröttas hon att mina öden dela?

VIRGINIA.
Hon är vid faror van, hon fruktar dem ej mer;
Sin svaghet och sitt kön, hon glömmer allt för Er.
Men, att i evig flykt kring verlden kastad blifva;
Åt obekanta folk, att ömkans ämnen gifva;
Att se Er, långt från Rom, förlora edra år,
Och sluta, i förakt, den tid Er återstår;
Att, då ni mer ej fins, en makas offer vara,
Emot hvars tänkesätt min själ ej kunnat svara,
Och som, kanhända, glömsk af billighetens lag,
Skall förebrå ert blod sin olycka en dag:
Se der, se der, min far, den lott ni mig bereder.
Ni fordrar det: välan, var nöjd, jag följer Eder!
 
VIRGINIUS.
Din lott skall blifva säll, tro känslan i mitt bröst,
Säll, genom uppfylld pligt, och Roms förenta röst!
Kom, skyndom. Utgången kan dig ej mer betagas,
Då, af en faders hand, du skyddas och ledsagas.
Kom.

VIRGINIA, (lemnande, i det hon går, handen åt sin far och stödjande sig, på andra sidan, emot Julia.)
Gudar! Gudar!