Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/235

Den här sidan har korrekturlästs
— 203 —

Och du, som yrkar den, hvar lånar du väl här,
Af våld och tvunget val, den dikt du förebär?
Tror du mig brottslig nog mot skyldighetens lagar,
Att öfverge en far, vid gränsen af hans dagar?
Och, sen jag skänkt min hand, nog låg, att rycka den,
I orättvisans stund, från hans förföljda vän?
Gå, — tro mig, att en flykt som evigt afstånd sätter
Emellan detta bröst, och dina oförrätter;
Som flyttar mig, om längst i ödemarkers famn,
Blott undan dina brott, din åsyn, och ditt namn,
Är allt hvad jag kan högst af himlens gunst begära,
Till tröst i mina qval, till räddning af min ära.
Se der mitt tänkesätt, mitt fria val, barbar!
Och nu — se här min hand! ledsaga mig, min far!

VIRGINIUS.
Jag njuter då, tyrann, till minsta i min smärta,
Den tröst, att lemna dig med dolken i ditt hjerta!
 
APPIUS.
Räds, om du gör ett steg, att den kan träffa ditt! —
Virginia, ditt beslut är afsagdt. Hör nu mitt.
Tänk ej att Rom, att mig, att dessa murar lemna;
Min arm, i brist af lag, försöket skulle hämna.
Der står framför din syn, din ålderstegne far:
I fall han är dig kär, tag omsorg om hans dar.
Han skall ej bära mer, i häktets mörker sluten,