Jag är så smärtad ren, som plågor kunna göra.
Välan?
JULIA.
Förskräckelsen kanhända mig förledt:
Jag tror ej vad jag hört, jag tror ej hvad jag sett...
En ström af borgersmän kring tribunalet svallar;
Ert namn, från Claudii mun, till Roms bestörtning, skallar;
Jag vet ej, mot er far, vad klagan Claudius för,
Med allmän häpnad blott man återljuden hör
Af svek, — af diktad börd, — af undanköpt slafvinna,
Ord, hvilkas låga grund min tanke skyr att finna.
En här af dubbel vakt, kring Appius väpnad står,
som tyglar folkets våld, med våld som den begår.
Det hörs, i denna krets, ej hvilka värf som skötas;
Jag såg Sicinius blott af Claudius derur stötas:
En biltog, ropte han, har ej bland oss en röst!
Sicinius drog sitt svärd; en Liktor mot hans bröst,
Hof upp sin yx, — och slog, att hugget undanböja.
Min skräck vid denna syn, betog mig kraft att dröja.
Jag fruktar allt.
VIRGINIA.
Och jag, till stum förvåning bragt,
Står sluten som i moln, vid allt hvad du mig sagt,
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/241
Den här sidan har korrekturlästs
— 209 —
Leopolds Skr. I. Del.14