Än i det sorgens lif jag hittills ägt af Eder!
Tro, att för detta bröst, änskönt i ålderns vår,
Ej mer ett möjligt hopp till sällhet återstår!
Att jag skall se min graf, och hvilan från min plåga,
Med mera tröstad blick än brölloppsfacklans låga;
Och att den fasans Drott ni mig till brudgum ger,
Skall mötas af min famn, med tacksamhet för Er!
Hvad jorden grymmast ägt, jag redan ung förfarit.
Min lefnad kort af år, men lång af sorger varit.
Hvad lemnar jag? ett lif af smärtor eller flärd,
Förtryckets, tyrranit's, bedröfvelsernas verld!
O dröj ej, tills ni sett min hand i bojan sänkas,
Och våldet gjort för sen den hjelp som kunnat skänkas!
Om döden vägras mig, till mina plågors tröst,
Så straffa då med den, min far, ett brottsligt bröst;
Vet,...vet...
ÅTTONDE SCENEN.
VIRGINIUS. VIRGINIA. JULIA.
JULIA, (instörtande på Scenen med förtviflan.)
Beväpnadt folk, som Appii budskap bära!
Kom...kom, om ni är far, och fräls er dotters ära!
