LISETTE.
Hur ser han ut? Hans stånd, hans kläder?
MONDOR.
Åh, för hin!
Så ofta som sin rock förändrar han sin mine.
Ty allt som i hans själ hans vittra tankar trängas,
Förvandlar sig, med dem, jemväl physionomin,
Som plär till skiftes då förkortas och förlängas.
Stånd har han ej ännu, och får ej, skall du se.
Det är en man för sig, som långt från all den flärden,
Är hvarken Officer, Jurist, eller Abbé,
Men svettas bålt ändå, är jemt i rörelse,
Och gör, med fasligt bråk, — platt ingenting i verlden.
För öfrigt finner du hvart lynne, hvar gestalt,
Du på theatern sett, hos honom sig förena;
Så att han, riktigt sagdt, för med sig öfverallt,
En liten skådeplats i sin person allena.
Nu är han misantrop, nu skrytare och fjär,
Nu smickrare, nu sträf, nu tankspridd. — Detta sista,
Beskrifver honom bäst af allting; — och se här,
Två öron i behåll ännu: — dem vill jag mista,
Om han ej denna stund, i någon löfgång der,
Spasserar, gapande på kråkorna som skräna,
Och ger i tankarna ej akt på hvart det bär,
Förr än han står till slut i diket, öfver knäna.
LISETTE.
Hå, hå! Jag gissar nu. Hör: är han...låt mig se...
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/280
Den här sidan har korrekturlästs
— 248 —
