Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/286

— 254 —

DORANTE.
Nå men till slut ändå, låt höra hvar jag står.

LISETTE.
Hon tycker fasligt om de ömma vers hon får,
Som skrifvas af er vän, och ni plär öfverlemna.
Jag passar nu på stund att Er som auktor nämna,
Och att ni skrifvit dem för henne. — Ni förstår...

DORANTE.
Hvem jag? det vore ju att ljuga plumpt!

LISETTE.
Må vara.
Jag ljuger, om så är; men väcker, som ni ser,
Hos liknöjdheten sjelf ett välbehag för Er.
 
DORANTE.
Förträffligt! till mitt mål, så långt är jag då hunnen!
Lucile vet ingenting om all min kärlek än!
Men hvarför ej ett ord i verserna om den?
Det hade varit lätt att ge dem, bör det tyckas,
En vändning, någon rad, ett fint och lyckligt drag,
Som röjt så oförmärkt att älskarn — vore jag !
Var viss, Lisette, att det, — det hade skolat lyckas.
 
LISETTE.
Var viss att det, tvertom, skämt bort allting för Er.
En skönhet som är kall, är gerna sträng tillika;
Hon såras af en eld som hon för tydligt ser,