Må han, på sina gods, i rim begrafva sig;
Men längst opp i Bretagne, der skall han söka mig,
Om han skall lyckas i att mer få mig i fällan.
Ja, längst opp i Bretagne, der är den sälla strand,
Der kärlek väntar mig med upptänd fackla redan,
Och dit min själ förut ställt flykten, länge sedan.
Dit skyndom, flygom dit, att knyta der ett band
Af dessa lyckliga, af dessa sällan sporda,
Som snillet har begynt och ögat skall fullborda!
Ja, det är gjordt: jag far. —
ÅTTONDE SCENEN.
DAMIS. MONDOR.
MONDOR, (med ett bref i handen.)
Nå! ändtlig har jag Er.
Sen jag, i åtta dygn, på alla kända platser,
Har sökt Er i Paris, qvarter ifrån qvarter,
Beständigt fruktande den följd jag förutser
Af era vanliga sublima spekulatser.
I synnerhet, vet Gud, var jag förskräckligt rädd,
att, då ni sökt ett rim i skyn, vid vattnets brädd,
Ni låtit Er, kanske, af fotens misstag, föra
Till någon inpromtu, som ni ej ville göra.
DAMIS, (för sig sjelf, sedan han läst brefvet som Mondor lemnat honom.)
Godt! Jag blir qvar. Det här kom just i lagom stund.
