Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/299

— 267 —

DAMIS.
Det namn oss födseln gaf är sällan värdt att bära.
Man går ej långt med det till ryktbarhet och ära.
Derför är också bruk att låna, som du sett,
Sitt namn af något gods, och annars, dikta ett.
 
MONDOR.
Hvad namn har ni då valt att göra oförgätligt?

DAMIS.
De l’Empirée.

MONDOR.
Vasstre! hvad ni har råkat bli,
En stor possessionat! Det godset är omätligt,
Och ni fördjupar Er också rätt bra deri.
Nå, lycka till, Hans Nåd! Men medan ert genie
Der oppe gör sin tour att ägorna beskåda,
Låt kroppen följas här, af mig, det vill jag råda.

DAMIS.
Och tror du att en man af ryktbarhet, som jag,
Får lefva som han vill, och följa sitt behag?
Auktorers lott, min vän, är med de skönas lika:
En hvar vill äga oss. Och hur man står emot,
För någon måste man likväl ibland ge vika.
Jag kom just hem, en qväll, på vanligt sätt till fot,
När, på en gång, en vagn som bullrar vid mitt öra,
Står still. Man ropar mig. Jag stiger opp i den.
Men när jag talar om att stiga ut igen,