Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/303

— 271 —

MONDOR.
Det räds jag för.
Jag ser ej ära i, och minst hur hon kan gilla,
När man, som ni, gör skuld, att den betalas illa.

DAMIS.
Hjelp himmel, hvad en dräng, som afklär sin natur.
Och spelar moralist, är för ett löjligt djur!

MONDOR.
Rätt bra. Det der är lätt att säga, när man rymmer,
Och lemnar alltihop att gå, som ödet vill.
Ni har allt nöje, ni, och jag har allt bekymmer,
Jag Er på halsen har, och era björnar till!
Hvem tar emot dem? Jag. Hvem afhör dem? Hvem svarar,
Och lofvar, gång från gång, betalning nästa dag?
Och lånar då tvertom, å nyo? — Åter jag!
Men den der komedin för länge redan varar;
Min heder med min tjenst ej mer förlikas kan,
Och Herrn täcks se sig om att finna någon an,
Som står för allt, och Herrn förargelsen besparar
Att jagas, hvar minut, af någon fordrings man.
För min del är jag trött att ljuga för oss båda.
Min rôle är slut i dag. Nu lyster mig att skåda,
När köpman, hyrkusk, värd, traktör och skräddare,
På en gång stöta till, hur Herrn sig vill bete,
Och hvar betalningen skall då igen bli lånad.