Ja, min Meriadec! Du Drottning bland de sköna!
Må, från Pegasens rygg, jag störtas denna stund,
Och må Kastalens flod förtorka för min mund,
Om, med en lyras ljud, som myrt och lager kröna,
Jag ej förevigar vårt lyckliga förbund!
MONDOR.
En raptus som den der, af känsla och af snille,
Förtjenar all respekt. — Narr vore den, som ville
Med klagan på ert val, förhindra det, nu mer.
Men lyd mitt råd: geniet blir magert, skall ni röna,
Att sväfva kring en bild som ögat aldrig ser;
Fördenskull, tag Er för att alltid tänka Er,
I någon känd gestalt, er obekanta sköna.
Lucile, — hvad tycker Herrn? — ser inte illa ut.
DAMIS.
Tvertom.
MONDOR.
Så skilj Er ej från henne en minut;
Följ, dyrka, tro Er se den älskade, i henne.
DAMIS.
I sanning är ditt råd ej dumt, jag det bekänne.
En större känslas eld, jag inser det med dig,
Skall då, från ögat, snart till själen sprida sig,
Och versen dubbelt högt i ton och värde stiga.
Den slyngelns goda vett ibland förvånar mig.
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/340
Den här sidan har korrekturlästs
— 308 —
