Och om hon slutligt ej förför vår Herr Poët,
Till någon trolöshet mot Damen i Journalen.
ELFTE SCENEN.
LUCILE. DORANTE. DAMIS, (som sitter afsides.)
DORANTE.
Vid dessa säkra prof af mina tänkesätt,
Vid denna eld, så nyss för edra fötter svuren,
Men främst vid de behag hos Er, som göra lätt
Att tro min kärlek sann — jag ber Er, gör mig rätt,
Och finn, min Fröken, finn för hvem den varit buren!
Förbättra, som ni bör, det misstag hos Er far,
Som, från ert fria val, mig ensam undantar.
Ni följer deri blott hans viljas rätta mening:
Ty är hans fordran ej, och allt hvarpå han ser,
Att den som får er hand med ömhet älskar er?
Välan: om man blir värd så smickrande förening
Igenom gränslös helgd af en så rättvis lag,
Hvem nånsin var dertill förtjentare än jag?
LUCILE.
Men stod också min far i öfrigt att bevekas,
Hvad hjelper att den eld är sann, som ni mig svär,
Om, från det ögonblick han erfar hvem ni är,
Allt anspråk på min hand Er likafullt förnekas?
