DORANTE.
Om bifall af er far, min Fröken, bör ej tvekas.
Men, dyrkade Lucile, ni sjelf, bland deras tal
Som täfla om er hand, — förtro mig — har ert val
Ej skänkt en förmånsrätt åt någon af dem alla?
LUCILE, (visar ett papper, som hon tar fram i detsamma.)
I sanning, om mitt val på någon skulle falla,
Det vore auktorn blott af dessa vers, kanske,
som då...
DORANTE, (blir varse Damis.)
Man hör oss!
LUCILE.
Hvem? ... Åh! Herr de l’Empirée!
Nå, — han förstår ju bäst att dömma deras värde?
(till Damis.)
Stig hit, stig hit, — här är ett vittert mål å färde.
Det angår ett poem, en landtsång, — alltså kom
Och säg oss, var så god, ert omdöme derom.
DORANTE.
Jag räds man gör ej väl att störa Herrar Lärde
I deras vittra lugn. Jag skulle derför tro,
Vi lemna, åt sig sjelf, poeten här i ro,
Och ställa, om Er täcks, vår gång åt annan sida.
DAMIS.
Er omsorg, går för oss, min Herre, alltför vida.
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/343
Den här sidan har korrekturlästs
— 311 —
