Nå, säg mig, är det storm i hjertat, eller stilla?
Hur finner ni Lucile? Jag gissar, — inte illa?
DORANTE.
Gudomlig, dyrkansvärd! — Hvad intryck, bästa du,
Vårt samtal gjort på mig! Hvad jag har känt alltsedan!
Jag älskade, var viss, jag tillbad henne redan,
Men ingenting är likt den eld jag känner nu.
Allt är förstånd och grace hos henne. Allt behagar.
(med handen på hjertat.)
Hvart ljud af hennes röst, gick hit, — var viss derpå.
Och sjelfva hennes fel, den köld hvarpå man klagar,
Har någonting så ljuft, så litet stolt ändå...
LISETTE.
Så litet stolt? aha! — det är mig kärt alltså,
Att isen litet smält och strängheten gett vika.
Hon har förtjust Er just!
DORANTE.
Med sina blickars makt,
Och sina gracers, ja! men ej med hvad hon sagt.
LISETTE.
Så? Inte det? — De ä', de kararna, så lika!
Nå, låt oss få en bit af hennes grymma tal.
DORANTE.
Jag bad, jag bönföll om att veta hennes val:
Författarn, svarte hon, — och visade tillika
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/347
Den här sidan har korrekturlästs
— 315 —
