Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/348

— 316 —

Idyll’n som hon tog fram — Författarn af den här,
Är den, som skulle få mitt val; om någon är!
Du ser hvad ovisst hopp jag alltså måste äga.
 
LISETTE.
Kors ja, visst var det hårdt att inte tydligt säga:
”Jag är förtjust i Er, och vill ha Er till man.”
Se det, det hade gjort processen kort, min sann,
Och hade varit just att tala, som det bör sig.

DORANTE.
Men har jag skrifvit, jag, Idyll’n?

LISETTE.
Än sedan då?
Begrips det inte lätt, att, när hon talte så,
Så trodde hon, helt visst, hon hade auktorn för sig?

DORANTE.
Det är hvad jag har skäl att verkligt tvifla på.
Poeten, fruktar jag, är gynnad mer än mycke.
Han kom. Det var helt visst ett aftal, som jag tror.
Min Gud, med hvilken ton hon läste opp hans stycke!
Hvad hans triumf dervid, i hemlighet var stor!
Och hvad han såg med fröjd, hur brydd och öfverflödig
Jag satt emellan dem; — förkrossad på ett sätt,
Som gjorde enslighet, för mig, omsider nödig!
Välan, hvad bör jag tro? var en gång sann, Lisette;
Du ser mig mellan hopp och dödlig fruktan delad: