Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/35

— 3 —

Och äfven stupande han lärt sin lager knyta;
Men pröfvom, pröfvom först, förrn vi af segern skryta,
Mot fiendernas bröst vårt stål och våra mod.
Emot en fruktad här vi våra tjäll försvara,
Vår klokhet, våra svärd, stå här på lika prof.
Vi hafva tapperhet, men också råd behof.
Den vise trotsar ej en öfverlägsen fara;
Han vet, tills lyckan dömt, att ordens högmod spara.

ODEN.
En hvar ännu bland oss de dagar minnas kan,
Då andra tänkesätt af Thildas far man hörde;
Då hans försigtighet ej allt betänkligt fann,
Och segerns storhet, mer än farans, honom rörde.
Frid Asmun! Släck ett hat som alltför brottsligt brann,
Om det en dag till köld mot staten dig förförde
Mig flyr ej, med hvad rätt en höfding och en far,
Hvars blod på stridens fält för fosterlandet flutit,
Bort vänta sig att se det band omsider knutit,
Som mellan våra barn af oss beslutit var.
Men statens väl för vårt ett företräde har,
Och ett beslut som dröjs, är derför icke brutit.

ASMUN.
Den stund man väpnar sig för en gemensam bygd,
Är brottsligt vald kanske, att kalla minnet åter
Af enskilt oförrätt och brutna löftens blygd;