Hans lust att höra den är alldeles otrolig;
Men hur det skulle ske, det talte vi just om.
FRANCALEU.
Nå, om han önskar det, och finner deri nöje,
Så har han ju sin vän att föra honom an?
LISETTE.
Hvem? Herr de l’Empirée? — Han har väl gäckats, han,
Spelt kritikus igen, vändt alltihop till löje,
Förkastat era vers, er styl, med sådant mer,
Och ryckt på axlarna, i det han talt om Er!
FRANCALEU.
Du tror....
LISETTE, (illparigt.)
Han är rival! och ser, helt visst med smärta,
Det pris på era vers, som en och annan satt.
FRANCALEU.
Ja, ja! — Jag har nog märkt på gynnarns bittra skratt,
Hur afunds-furiens orm har hväst uti hans hjerta.
Gör ingenting. Tvertom, dess bättre! dubbel fröjd!
Jag hämnar mig på en och gör den andra nöjd.
Den andra, utom dess, är verkligt, på min heder,
En ung förträfflig man af älskansvärda seder.
Det hörs att han har smak, och tänker, och förstår.
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/352
Den här sidan har korrekturlästs
— 320 —
