Begynnelsen i allt är värst; men ingen fara!
Så snart ni spelt en gång, så spelar ni nog fler.
Ni skall ej, här hos oss, ha väl försökt er gåfva,
Och sett med hvad beröm det sker, som jag är viss,
Förr än ni skall bli kär i konsten, vill jag lofva,
Och finnas, alla dar, på post i en kuliss.
BALIVEAU.
Nå, dertill liknar sig väl hittills intet mycke.
Det enda jag tyckt om, det är den likhet blott
Mitt eget tillstånd har med rôlen som jag fått.
Af verklig sällsam slump jag spelar, i ert stycke,
En illa åtlydd far, en sträng, men redbar man,
Som läxar opp sin son, förträffligt för hans seder.
Det är en Cato just, så dråpligt talar han;
Och jag har nöje af, just nöje, på min heder,
At låna, åt hans ord, så mycket ljud jag kan.
FRANCALEU.
Han bär sig, tro mig det, ej illa åt han heller,
Som spelar sons person. Ty ni kan lätt förstå,
Att man gör aldrig väl den rôle man föreställer,
Om spelarn midt emot, ej gör sin flit också.
Hvad tror ni, om förut ni råktes begge två,
Och — rôle mot rôle — en stund försökte Er tillhopa?
BALIVEAU.
Nå! äfven det. Låt gå, ifall så måste ske!
Jag ville att det ren var gjordt.
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/355
Den här sidan har korrekturlästs
— 323 —
