DAMIS.
Välan, min fosterfar, lyckönska mig alltså!
BALIVEAU.
Nå, efter du så vill, så önskar jag dig lycka.
DAMIS.
Jag tror mig redan se hvad bifall den skall få,
Och äfven, på Er sjelf, hvad ändring det skall verka.
BALIVEAU.
Rätt bra. Men framför allt, låt Francaleu ej märka
Att du, i någon väg, hör mig det minsta till,
Och att jag råkt, i dig, min brorson! —
DAMIS.
Som ni vill.
Det gör mig ondt likväl, då deraf synes följa,
Att slägtskapen med mig, är just hvad ni vill dölja.
BALIVEAU.
Jag har så mina skäl, och vill bli lydd deri.
Märk det: jag vill bli lydd!
DAMIS.
Nå väl. Det skall ni bli!
Men låt för er del ni, ej heller någon sluta,
Att pjesen tillhör mig, hvad framgång den ock har.
Det är ett nöje mer, som jag vill gerna njuta,
Att höra mitt beröm, som okänd, några dar.
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/368
Den här sidan har korrekturlästs
— 336 —
Jag
