FRANCALEU.
På intet sätt!
Den Herrn, han önskade man vore utan öra
För alla andras vers än hans, försäkrar jag.
DAMIS.
Bevars! Jag är, tvertom, rätt nöjd med ert förslag;
Och uppmuntrar Dorante att sitta ner och höra.
DORANTE, (till Damis.)
Jag ser väl, af hvad konst, min Herre har gjort bruk ...
FRANCALEU.
Ja, konst är riktigt sagdt. Det är en afundsjuk,
Som konstlar, hvar han fins, att lysa sjelf allena.
DAMIS, (till Francaleu med humör.)
Åh! lys för honom ni, som Solen, om ni kan;
Läs gerna era vers, och dem beundre han!
Det är en sak som jag visst inte skall förmena.
DORANTE, (afsides till Damis.)
Du tänker bli mig qvitt, så der, och slippa fri...
DAMIS, (fortfar till Francaleu pekande på Dorante.)
Så mycket mer, som Herrn, så långt jag kunnat fatta,
Behöfver någon bot för sin melankoli.
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/375
Den här sidan har korrekturlästs
— 343 —
