Den här sidan har korrekturlästs
— 345 —
TRETTONDE SCENEN.
FRANCALEU. DORANTE.
FRANCALEU, (som alltid håller Dorante fast.)
Min Gud, låt honom gå!
Han grubblar på Lucile, nu han, skall ni förstå.
Det är en ung talang, som verkligt lofvar mycke;
Jag skulle önska just han vunne hennes tycke.
DORANTE, (stött.')
Nå, — efter ert behag till honom är så stort,
Låt honom höra på, och prisa hvad ni gjort!
FRANCALEU.
Liksom, till vårt beröm, hans bifall vore nödigt!
DORANTE.
Men mitt är mindre värdt, och likså öfverflödigt.
FRANCALEU.
Det vore mig, likväl, oändligt kärt att få.
DORANTE.
Men kan jag ensam, jag, begära att få höra,
Allt hvad en man som ni, lagt ner sin möda på?
FRANCALEU.
Ju mindre samlingen är stor, ju mera öra!
DORANTE.
Det vore orättvist, likväl, emot er vän.
