FJERDE AKTEN.
FÖRSTA SCENEN.
LISETTE, klädd som Lucile. MONDOR.
MONDOR.
Jag tog dig för Lucile i början jag fick se dig.
Och som du nu är klädd och tillställd, vet jag ej,
Om jag törs komma fram, Lisette, och språka med dig. —
Ditt öga säger jo! habiten åter nej!
Nå men, — till vår duell; ha vi kurage, säj?
LISETTE.
Din Herre har gjort bra sin sak, har jag fått höra.
Man kom, som bättre var, och skilde dem likväl.
Men värjan han har vis’t att han förstår att föra,
Och är, fastän poët, karl för sin hatt, min själ!
MONDOR.
Åh! han är inte lik en ann, den här poëten.
Geniet har gjort hos oss förbund med tapperheten.
Dessutom märks väl ren på hans betjents person,
Att inte husbond’ sjelf kan vara en poltron.
LISETTE.
Det der rivalskapet som talts om, dem emellan,
Var alltså ingen dröm utaf Dorante ändå?
MONDOR.
Min herre yttrar sig för mig, väl ganska sällan,
