Men sjelfva deras tvist, är ju bevis derpå?
Beröm alltså min konst, Lisette.
LISETTE.
Din konst? hur då?
DAMIS.
Jo, det är genom mig din fröken har den äran
Att finna, oförtänkt, poëten för sin fot.
Ty, som hans förra val var mycket mig emot,
Så har han, ser du, nu bytt om, på min begäran.
Jag rådde honom, jag, att söka sig en ann,
med litet fler behag, och mindre fel att klandra;
Att ofta se Lucile, och väga litet grann,
Till värde och förtjenst, den ena mot den andra.
Han tycks ha följt mitt råd, fullkomligt som sig bordt.
LISETTE.
Det skulle han få skäl att ångra, om han gjort.
Dorante beskyddar jag, mot dig och emot alla.
MONDOR.
Man får nu se, mitt gryn, hur tärningen vill falla.
Slå vad att Damis rår. Ty först, är han poët;
Det verkar på Lucile ren mycket, som du vet.
Och på Herr Francaleu, visst inte litet heller.
Sen har du dig bekant, hur högt han också gäller
Hos fadern till Dorante. Jag har just här ett bref
Till honom, som han strax på hjeltebragden skref.
Han känner gubbarnas oenighet, och råder
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/381
Den här sidan har korrekturlästs
— 349 —
