FRANCALEU.
Som ni.
DAMIS.
Nå, godt. Men på hvad sätt? låt höra.
FRANCALEU.
Ni kan, med några ord, förbinda honom just.
DAMIS.
Dertill kan ingen ha, vet Gud, en större lust.
FRANCALEU.
Ni är vid hofvet känd, ni har Ministerns öra —
DAMIS.
Jag? — Någon sjelfkär narr, kanske, lät Er förstå,
Att han i hofvets krets, och bland de stora, hade
En viss passabel gunst att verkligt räkna på;
Och skulle (som det plär, med skrytarn, vanligt gå,)
Kanhända tro han sjelf, på slutet hvad han sade.
Men jag kan ej bedra: sådan är min natur.
Poëten gör till hofs, gunås, en slät figur.
Hans yrke räknas der för ytterst öfverflödigt.
Der sörjes blott för det som är solid och nödigt.
Befordran, gunst och rang, det är hvad man begär.
Men vann ock skaldens vers, en blick af någon der,
Bort vänds den lika fort, att med förtjusning dröja,
Vid hvar sirens behag, hvar ny och täck gestalt.
Så att, med ett ord sagdt, i hof, som öfverallt,
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/388
Den här sidan har korrekturlästs
— 356 —
