Står Pallas utan pris, och äpplet ges åt Fröja.
Ni bör ej lofva Er, alltså, med allt mitt nit,
Ett mycket redbart stöd, af en så svag kredit.
FRANCALEU.
Mitt löfte kommer då att fela, — som han spådde.
Jag räknade på Er, och på hvad ni förmådde.
DAMIS.
Nå, men ändå, låt se: hvad rör det?
FRANCALEU.
Åh! det rör,
En brorson, som han har, och som han pinas för;
En spetsbof, full af knep, hvarpå han går och lurar;
Och som han gerna såg i hägn af goda murar.
DAMIS, (med liflighet.)
Nå deri blir min tjenst väl möjlig, som jag tror;
Och min kredit är visst åtminstone så stor.
FRANCALEU.
Nej men! ... Jag undrar på hur dum jag kunde vara!
DAMIS.
Hur då?
FRANCALEU.
Jag vet, en ann, och honom ber jag bara.
DAMIS.
Åh! nyttja inte den ... för ingen del!
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/389
Den här sidan har korrekturlästs
— 357 —
