LISETTE, ( med tillgjord ömhet.)
Nej.
DORANTE.
En annan föredrages.
LISETTE, (lika tillgjordt.)
Hå, nej!
DORANTE.
Har jag då hopp?
LISETTE, (med samma ton.)
Ja.
DORANTE.
Bör jag tro derpå?
Och kan jag vara trygg, for framtiden också?
(handen på hjertat.)
Ja grymma. Ty se här, se här hvar svaret tages!
Ett flyktigt ungdomsfel, en obetänksamhet,
Som växer opp till brott, beifrad af tyrannen,
Förbyts till dubbel dygd, när älskarn, eller mannen
Vet undse hvad han bör, med ädel skonsamhet.
(han närmar sig till henne med hänryckning.)
Allt vore då försont, men ej försont allena.
Jag vet, med glömskans pligt, att ursäktens förena.
Lisette har ensam skuld. Hon hatar mig. Det är
Lisette, och ingen ann, som stämplat allt det här.
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/400
Den här sidan har korrekturlästs
— 368 —
