DORANTE.
Men haf den godhet blott...
LUCILE.
Min godhet, — det är den, just den som mig förrådt!
Jag ser hvad tacksamhet man derigenom vinner.
Jag skulle bli, med Er, olycklig, som jag finner,
Och bli, till enda lön för alla tänkesätt,
Ett dagligt föremål för misstrons oförrätt.
Bedragna! hvarför ej behöll jag oafbrutit
Det lugn af evig köld jag njöt, och kunde njutit?
(med tårar.)
Jag trodde dig, Lisette; du ser, du finner nu...
LISETTE, (till Dorante.)
Men blygs ni inte, säj!
DORANTE.
Hvarmed har jag då brutit?
(till Lisette.)
Hvem vet mitt tänkesätt, min oskuld, om ej du?
Gråt inte, min Lucile! och skänk mig hopp ännu
Att se ett flyktigt moln förskingras och försvinna.
Det är min kärleks brott att dessa tårar rinna,
Men ock min kärleks höjd, som talar för mig här.
Hvar är det lugna bröst, som aldrig nödgats finna,
När kärleken är stor, hur misstrogen han är?
LUCILE.
Om nånsin han med skäl till misstro borde bringas,
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/403
Den här sidan har korrekturlästs
— 371 —
