Och sen, på komedin med dem, i mängd och tal!
Ty pjesen som blir spelt, är just af er rival,
Och Herrn far dit, han sjelf.
DORANTE.
Du vill...
LISETTE.
Ja, räsonnera!
Gör skrupler. Damis han gör, tro mig, inga mera.
Ren har han röjt i bref alltsammans för er far,
Att ni var här; hvarför; hur dödligt kär ni var;
Kort sagdt, förrådt sin vän och hela hemligheten.
Och ni, — ni gör Er fin, och krusar med poëten!
Hvad angår pjäsen Er? den faller! nå, än sen?
För en som hvisslas ut, gör han väl sex igen;
Men mister ni Lucile, hvar skall ni då ta vägen?
Krig alltså mot hans pjes, och krig af all er makt!
Dit kommer frökens far, det har jag redan sagt;
Han är, ty värr, allt ren, författarn starkt benägen;
Men täflar han på scen, publikt, om snillets krans,
Och ser Herr Francaleu att segern der blir hans,
Blir visst en sådan måg hans innersta begäran,
Och gubben skall då tro, förtjust af rimarns glans,
Att han, i hans person, blir slägt med sjelfva äran.
DORANTE.
Du gör mig stel af skräck. Välan då: ingen nåd!
Min ångest för mig blindt att följa dina råd.
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/408
Den här sidan har korrekturlästs
— 376 —
