FEMTE AKTEN.
FÖRSTA SCENEN.
DAMIS, (ensam.)
Det är en gruflig storm som härjar i mitt sinne:
Jag finner hvarken ro i trägårn eller inne.
En ångest följer mig, en skräck, ett vankelmod,
Som ger mig föga hopp att utgången blir god.
Min pjes till denna stund mig syntes bland de bästa:
Nu finner jag den svag, och full af idel fel;
Till planen illa ställd, till dialogen stel,
Och skrifven med en styl, att ömkas åt det mesta!
Också förutser jag förkastelse och skam.
Der, strax en somnad loge; der, hela raden fram,
Kritiker, gäspningar, och sorl af obenägna;
Allarm ifrån parterrn, med stampning och med rop;
Sufflören hufvudyr, aktörerna förlägna.
Och slutligt, akt från akt, siffleradt alltihop!
Se der, hvad mig, alltren, med skräck för tanken ställes.
(ser på klockan.)
Det är just nu, just nu, den stund då domen fälles.
Jag är, som på tortur, minut ifrån minut.
Nej, nej, den här metién, ger jag goddag till slut!
Hur stor den äran är och huru ljuft hon smakar,
Att vinna skaldens pris och tros ett stort genie,
