Betalar hon dock ej de qval hon förorsakar,
Ty, faller nu min pjes, är det med mig förbi.
Först skall bespottelsen mig säkert inte spara; —
Sen björnar, samma skock! — dernäst, hvad skall jag svara
Den hulda farbrorn der, som lagt så fina råd
Att skaffa mig logis, en tid på konglig nåd?
Men hvad, af allt ändå, går hjertat innerst nära:
Hur kan jag synas mer, hur vågar jag det väl,
Inför den skönas blick, som herrskar i min själ,
Jag, Snillets fallna son, och auktor utan ära?
Men, hände hvad som helst, blott jag mitt öde vet!
Dess väntan, ej dess dom, är den hvarpå jag klagar.
Hvar stund som jag förtärs i denna ovisshet,
förkortar, på ett år till minsta, mina dagar.
ANDRA SCENEN.
DAMIS. FRANCALEU. BALIVEAU.
FRANCALEU.
Så, vill ni sätta tro, en ann gång äfvenväl,
Till era spådomar, mer än till mina skäl?
Jag bad Er följa med och göra som vi alla.
Den som vill se, sa’ jag, skall ta i akt sin tid.
Nu står ej tillfället att mera återkalla,
Ty den der nyheten tog fan alldeles vid.
