ASMUN.
Som likväl nu hans arm, så långt ifrån,
Ej kan, mot Roms förtryck, ett saknadt bistånd gifva!
ODEN.
Han skall förtruten se, att han ej dela fått
Med mig sitt folks befäl, i fosterlandets fara;
Bland Schytiens hämnare, att Yngve saknats blott
Och att det var hans blod, som ödet velat spara,
Då tusen kämpars lif i ädel våda stått:
Men då han, skild från oss ....
ASMUN.
Han det ej borde vara.
Hvad är det, hvilka ljus, hvad nya dygder, — svara, —
Som längst på Nilens strand din son att söka gått?
Begär han veta mer än fäderne förstått?
Begär han sig ett namn för högre dygder göra?
Man lär, i andra land, försmå sitt eget blott.
Hans vishet vare den, att sina kämpar föra,
Och hans förnämsta dygd, att ej förstå de brott,
Som hundra throner sänkt och hundra folk förstöra.
EN HÖFDING, som träder fram invid Asmun.
Ja Oden — Asmuns tal är fullt af billighet.
Du ej ditt trogna folk en höfding bort beröfva,
Som du med all din makt, all din förslagenhet
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/42
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 10 —
