Allt som ger könet glans och gör en lycklig man.
Men sällheten deraf, ty värr, är mig betagen.
Förråda svuren tro, det kan, det får ej ske,
Och jag har ingått, jag, en ann förbindelse.
FKANCALEU, (förtruten.)
Se så!
BALIVEAU, {till Francaleu.)
Der har ni nu, den man som ni berömde
För klokhet, stadgadt vett, och seder och genie!
Som var en phénix nyss, en skatt! — Nå? dömmer ni,
Ännu, om hans förtjenst, så klokt som ni då dömde?
(till Damis.)
Att dårhuset alltren, en sådan galning gömde!
Fördömd var den minut, och olycklig för mig,
Som gjorde, till min skam, min bror till far åt dig.
(han går.)
SJETTE SCENEN.
FRANCALEU. DAMIS.
FRANCALEU.
Min Herre, poësin har friheter; — men denna,
Tycks öfvergå sin gräns, det nödgas jag bekänna.
Er farbror, mellan oss, har ändtlig rätt en gång.
