LUCILE.
Min bästa far! en enda vänlig blick,
Som skänker mig det mod jag nu behöfver äga!
FRANCALEU.
Föll tycket på en ann? — Rätt illa, om så gick.
Det var just det, mitt barn, du bordt från början säga.
LUCILE.
Men när den enda just, som undantogs af Er,
Var den som nu, för mig, blef dyrbar framför alla?
FRANCALEtJ, (med allvarsamhet.)
Och det, mot hvad så strängt du hörde mig befalla?
Mot alla mina skäl?
LUCILE.
Ni har dem inte mer.
Det var, till ert förbud, min far, den enda grunden,
Att han var trodd förut af andra löften bunden.
Men vet, det var åt mig, som han sin dyrkan gaf.
Förneka mig då ej, att finnas rörd deraf!
Tag åter ett förbud, som blott af misstag gällde,
Och nyttja ej, mot mig, ert faderliga välde.
Förena sällheten med lydnaden för Er.
Men skulle ert beslut ej kunna ändras mer,
Så unn mig att min sorg i klostrets mörker gömma.
Låt mig gå dit, min far, ur verldens krets igen;
Det var blott en minut, som jag var säll i den.
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/434
Den här sidan har korrekturlästs
— 402 —
