DORANTE.
Nej; inte nog! — Paris skall se med vaknad syn,
Mot en förtjenst som din, kabalens oförrätter.
Jag har, i aftal qvar, tvåhundrade biljetter:
I morgon ges din pjes, och den skall gå till skyn!
DAMIS.
Spar dig en verksamhet som nu blir öfverflödig.
Det onda, vet du väl, till någonting är godt.
Mitt fall har gjort mig tjenst; ty jag har deraf fått,
Om mig och min talang, den insigt som var nödig.
Ges pjesen än en gång; rätt bra: jag vädjar då,
Från skådarn störd af gny, till skådarn som hör på,
Men blir hans dom sig lik, ändå till alla delar,
Då, — är den rättvist fälld, och gälle utan nåd!
Jag öfverger en konst hvartill talangen felar,
Och ger, i lika fall, hvar auktor samma råd.
FRANCALEU.
(skämtsamt, och i det han klappar Damis på axeln.)
Nå, om så är, kamrat, att våra stycken klandras,
Låt oss bli lärare i konsten: det går an.
Och finnas våra vers odugliga, välan:
Så låt oss ta oss för, att dömma öfver andras!
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/439
Den här sidan har korrekturlästs
— 407 —
