Den här sidan har korrekturlästs
DEN TALANDE TAFLAN.
FÖRSTA SCENEN.
ISABELLA.
Ariett.
Ungdom, oskuld af mig ägas,
Jag är vacker, hör jag sägas,
Och ej heller fattig, — nej!
Jag gör segrar, jag berömmes;
Af en hvar jag lycklig dömmes,
Och det är jag likväl ej!
Hjertat ingen stillhet äger:
Nog förstår jag hvad det säger,
Men jag det ej yppa får.
Känslans röst otåligt ljuder,
Ärbarheten tystnad bjuder,
Hvilken strid! — och huru svår!
Hvad bör jag göra, bör jag våga?
Att fatta ett beslut, blir ändtlig nödigt här.
Tyst ... Kolombina kommer der:
Jag går om råd att henne fråga;
Hon har förstånd, och hon mig trogen är.
